Programafton 23.10.2019 med Lia Markelin: Samepolitiken i Finland

Vi vet på tok för litet!

Samerna utgör en minoritetsbefolkning i Finland, men hur många samer finns det? De flesta man frågar har inte en aning. Det talas om ursprungsbefolkning, men vad begreppet innebär och vad det betyder för till exempel samebefolkningen, råder det lika liten kunskap om. Bläddrar vi i våra gamla skolböcker kan vi se färggranna bilder av festklädda samer och mysiga renar mot vintriga fjäll, men utförligare texter saknas. Okunskapen hindrar inte att många av oss ändå har starka åsikter om hur och till vad nordkalotten, som sedan ett par tusen år befolkats av just samer skall användas. Okunskap bekymrar alltid oss Akkor och många av oss upplevde en brist i vetandet just när det gäller samerna och därför bjöd vi in samevetaren Magmaforskaren Lia Markelin. Hon har doktorerat på ämnet, utgående från en analys om samiska mediernas situation i förhållande till medie- och urfolkspolitiken i Norge, Sverige och Finland. Lia visade sig vara ett mycket gott val och vi gick från mötet med kunskap vi inte hade tidigare. För ett par år sedan gav tankesmedjan Magma ut hennes pamflett Ett folk under hot? Rapporten finns i elektronisk form på nätet.

 

Sameland i fyra länder!

Lia Markelin började sin föreläsning med att visa oss en karta över Sameland, Sápmi. Vi kan se att Sameland täcker nästan hela nordkalotten och alltså finns i fyra olika länder; Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Man räknar med att det totalt finns 80 000 – 100 000 samer, men långt ifrån alla bor i Sameland. Över hälften bor utanför det här området. I Finland räknar vi med att samebefolkningen uppgår till ca. 8 000 – 10 000 personer. Att uppgifterna är så vaga beror på att man i Sverige och Norge inte registrerar invånare enligt etnisk tillhörighet och dessutom på att kriterierna för vem som kan anses vara same anses vara oklara till exempel i Finland. Hos oss har samerna enligt vår grundlagstatus som urfolk sedan 1995, vilket betyder att de har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur och har rätt till sitt hembygdsområde. Det här låter klart och tydligt men så är det inte i praktiken, för när man börjar peta i begreppen märker man att det finns olika åsikter om vad de innebär. Med samernas hembygdsområde menar vi de nordligaste kommunerna i Finland; Utsjoki, Enontekis och Enare kommuner och den nordligaste delen av Sodankylä, men vad handlar det om för språk och vem bestämmer vem som är same eller inte?

Nio språk!

Många av oss som tittat på de samiska nyhetssändningarna på TV och ansträngt oss för att försöka förstå eller åtminstone känna igen ord och uttryck har fått ge upp. Det visar sig att det inte är så konstigt för i Sameland talade man till alldeles nyligen, 10 olika språk. Lia berättar om den påverkan de samiska språken varit utsatta för under årens lopp. Samerna har i alla sina länder varit utsatta för någon mån av assimileringssträvanden och många samer har själva valt att ge upp sitt språk för att ”platsa” bättre i samhället. En del föräldrar valde att inte lära sina barn deras modersmål för att de upplevde att det stigmatiserande och försämrade bilden av dem själva och barnet i det omgivande samhället. Möjligen kan insikten om att barnet ändå behöver lära sig flera språk, än det som talades av några hundra personer ha inverkat på deras beslut? Lia betonar nämligen att det inte finns något gemensamt samiskt språk och att de olika varieteterna skiljer sig så markant från varandra att de inte kan förstås sinsemellan. Nu har vinden vänt och många samer känner stolthet över sitt språk och vill vitalisera det. Precis som i många andra minoritetskulturer söker man inom samekulturen nu personer som behärskar de gamla språken och grundar daghem och skolor där språken lärs ut och praktiseras och man kan också skönja en större välvilja i ”värdnationerna” att göra det möjligt.

 

ILO 169        

Benämningen urfolk kan tolkas på många sätt har det visat sig, men betoningen skall ligga på” folk”, och i juridisk bemärkelse falla tillbaka på folkrätten. Det finns inga klara definitioner på begreppet ”urfolk”, som skulle gälla överallt i världen men till exempel FN:s -system ( och där UN Permanent forum on Indigeous Issuses) är allmänt omfattade. Till de viktigaste dokumenten hör den s.k. ILO-konventionen 169, från 1989, som säger att urfolken har rätt att hålla fast vid sin egen kultur och behålla sina egna näringar och rätten till sina traditionella marker. Den här konventionen har inte ratificerats i Finland ännu. Och varför inte det undrar vi?   Lia Markelin berättar att Sametinget i Finland har arbetat för den här urfolkskonventionen sedan 1990-talet och låter oss förstå, att de som motsätter sig ratificeringen är rädda för att andras rättigheter ska kringskäras och att markerna i Lappland, som idag ägs till 90 % av staten ska gå över i samerna ägo. För samerna är ILO 169 viktigt bland annat för att kunna vara med och besluta om markanvändningen i området; alla samer kanske inte gillar att deras betesmarker korsas av järnvägar och perforeras av gruvdrift! I Norge har ILO ratificerats – det första land i välden förövrigt som gjorde det – kanske som en ursäkt för den assimileringspolitik som fördes i början av 1900-talet? Internationella organ inom FN och Europarådet har upprepade gånger uppmanat Finland att godkänna konventionen men det kan ta tid – samefrågan hör inte till de mest akuta frågorna just nu anses det! Men, avslutar Lia Markelin, mycket gott har ändå hänt under de senaste decennierna gällande de samiska rättigheterna i Finland. Den stora framgången är att rättigheterna godkänns och att man ”bara ” bråkar om tillämpningarna. Flaskhalsen är riksdagen som inte ger vill ge Sametinget den position som lagen medger.

Respektera sametinget!

Sametinget har 21 ledamöter och väljs vart fjärde år av dem som ingår i Sametingets röstlängd. Alla som uppfyller den officiella definitionen på same kan ansöka om att bli upptagen i röstlängden och är därmed också valbar. Man röstas inte in enligt partitillhörighet utan som enskild individ. På nationell nivå koordineras samefrågorna i Justitieministeriet, medan särskilda frågor som undervisningsfrågor, kulturfrågor, jord-och skogs och social-och hälsofrågor kanaliseras till respektive ministerium som då också ansvarar för budgetposterna. Enligt lag skall myndigheterna lyssna på och förhandla med Sametinget, men det har man ofta fuskat med. Man kan tycka vad som helst om de synpunkter Sametinget kommer med men det är respektfullt att lyssna!

 

Margaretha Wildtgrube

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s