Programafton 28.11 med Mariann Holmberg

Vårt avfall – problem eller resurs?

Varenda Akka, som bänkade sig i Majblommans bibliotek den här eländigt mörka och regniga novemberkvällen, vill bidra till att klimatmålen, som ställts upp kan förverkligas. Vi vill alla välja ekologiskt, hållbart, klimatsmart, grönt, utsläppsfritt och förnybart, men hur vet vi att marknadsföringen håller vad den lovar? Det riktigt stora frågorna är det dessutom svårt att förhålla sig till – vad är bättre att välja – försurning eller växthusgaser? Och hur håller resonemanget om att vi kan hålla hjulen rullande bara genom att skapa ökade möjligheter för alla att konsumera mera, när vi samtidigt entydigt kommit underfund med att det enda som kan rädda miljön är minskad konsumtion?

Livscykelanalys

Vi inbjöd kemisten Mariann Holmberg för att tillsammans med henne reda ut frågor speciellt kring vårt avfall. Hon har varit lärare vid YH Arcadas ingenjörsutbildning och leder kurser och håller föredrag om cirkulär ekonomi. ”Vi är vana att se vårt avfall som ett enda stort problem, men faktum är att avfallet också är en resurs” inleder Mariann ” men det gäller att hålla reda på en produkts hela livscykel – att göra en livscykelanalys- LCA ”. Det är en metod man använder för att analysera en produkts miljöpåverkan under hela processen från att man utvinner råvaran till återanvändning eller förvaring. ”Är papperspåsen miljövänligare än plastpåsen – vad tro ni?” undrar hon. ”Beaktar man påsarnas hela livscykel är det plastpåsar vi skall använda” svarar hon till mångas överraskning. Papperspåsen, som känns så ekologisk i våra händer och som bara försvinner! Men snabbt kommer vi underfund med att det gör skogen också, medan plastpåsen kan användas som råmaterial om och om igen. Allt flera produkter utsätts nu för denna LCA- mätmetod och till exempel de svanmärkta produkterna har alla analyserats på det här sättet, berättar hon.

De sju kärlen

Många husbolag har idag utrustat sina fastigheter med sopkärl och invånarna uppmanas att sortera. Kärlen handlar om glas, metall, papper, kartong, plast, bioavfall och blandavfall – detta avfall kan vi konsumenter handskas med på egenhand. Resten är problemavfall och lämnas direkt för industriell sortering och återanvändning. ”Men nog är anvisningarna dåliga ” framhålls det i publiken. Och därför vill Mariann att vi går igenom kärl för kärl.

Dricksglas är inte glasavfall!

Vi är duktiga i Finland på att ta tillvara glas. Glas från hela landet transporters till Tolkis i Borgå, varifrån det skeppas vidare till Holland eller England för att återvinnas och bli återanvändningsbart för nya flaskor, förpackningar och glasull. Men allt glas är inte lämpligt för glasavfallskärlen, påminner Mariann. När man upphettar glaset blir smältpunkterna olika beroende på vilka ämnen glaset innehåller. Kristallglas innehåller för mycket bly, och fönsterglas för mycket aluminium – inte heller speglar skall kastas i glascontainern utan i kärlet för blandavfall, precis som keramikföremål.

All metall duger!

Varor av metall är de minst komplicerade att hantera och duger till återanvändning upp till 80 gånger. I metallcontainern kan man slänga emaljerade kärl, aluminiumkastruller och teflonstekpannor. Speciellt värdefullt är det att ta till vara aluminiumet. Mariann citerar Timo Hirn, tidigare forskare vid VTT, som sagt att det inte finns så små bitar aluminium att det inte är lönt att ta vara på dem – det är därför vi ska sätta metallocken på jougurtburkarna bland metallavfallet.

Kartong är inte papper!

Det behövs mycket kartong och i takt med att näthandeln ökar behövs ännu mera kartong. Nästan all kartong kan återanvändas, till nya kartonger och av returpappret tillverkas mjukpapper som WC- och toalettpapper. När cellulosafibrerna blivit tillräckligt trötta kan man ännu göra äggkartonger av massan. I Finland har vi just nu brist på returpapper och för att spara skogarna importerar vi returpapper från Polen och Tyskland. Tidningspapper sätter vi förstås i kärlet för papper dit den bruna papperspåsen inte hör!

Blandavfall bättre än sitt rykte

I vår region producerar vi ca 300 kg blandavfall per person och år! Det är en enorm mängd och de flesta känner sig skamsna över att det ändå blir så mycket avfall kvar, trots att vi sorterat bort papper, kartong, glas, metall, plast och bioavfall. Men blandavfallet kan i allt högre grad återanvändas och det är definitivt bättre att bränna det egna avfallet än att använda stenkol. ”Än gaserna och röken då? ”undrar vi. ” Idag kan man rena gaserna från nästan alla miljöfarliga ämnen förutom koldioxiden” berättar Mariann. Utmaningen är att vi inte har tillräckligt med förbränningsverk. I Egentliga Finland har man inget alls för tillfället men man håller på och bygger ett i Salo, så nu skeppas blandavfallet därifrån med Viking och Silja till Sverige där man kan ta hand om det i ett förbränningsverk, söder om Stockholm. Här i vår region hanteras blandavfall liksom bioavfall i Käringmossen och många kommer att tänka på skränande måsar, som cirkulerar över öppna, stinkande avfallshögar, men sådana finns inte längre. ”En stor del av avfallet i Käringmossen finns i slutna betongceller”, säger Mariann. Bioavfallet hanteras via rötning och transporteras till Finnå där det blir biogas eller komposteras och återanvänds som trädgårdsmylla. Det slam som komposteras från vattenreningsverket i Viksbacka används däremot bara för blommor och gräsmattor.

Den komplicerade plasten

Plast är ett bra material och finns i ett hundratal olika kvaliteter och kan i regel återvinnas. Det är 70 % billigare att återanvända plast än att använda råolja. Plastavfall som bränns kan användas som energiråvara, medan bioplasten, som är framställd av förnybara råvaror i princip kan komposteras. Det satsas mycket på forskning kring återanvändning av plast, men dessvärre är de nya processerna tillsvidare dyra och kräver stora anläggningar. De anläggningarna saknar vi i Finland tillsvidare och därför exporteras en del plastavfall till Nederländerna för vidare hantering. När man återanvänder plast är det viktigt att basmaterialet är homogent. Lika litet som det går att göra kaksmet på skagenröra, makaronilåda och ärtsoppa går det att koka samman olika plastföreningar. Det är därför man förser plastföremål med en kod t.ex. PET. Det finns 7 olika koder att välja mellan och det är minsann inte alltid ”det sunda förnuftet” leder en rätt. Plastfickor och plastmappar ska inte sättas i uppsamlingskärlet för plast – inte heller skyddsglasögon, styrox, kaffepaket, konstläder, duschkranar, vattenslangar eller svart plastemballage. De sliddriga påsarna vi packar frukt och grönsaker i är inte komposterbara utan skall sättas i kärlet för blandavfall. Den plast vi sätter i avfallskärlet för plast, sorteras maskinellt i Riihimäki, där den smälts ner till granulat som kan användas till nya plastprodukter. Det som inte duger körs tillbaka till Vanda där det bränns.

Gröntvätt !

De flesta människor tar miljöhoten på allvar och vill vara goda miljövänliga konsumenter. Dessvärre missbrukas denna välvilja i kommersiellt syfte. Det finns företag som framställer sina produkter som mera miljövänliga än vad de i verkligheten är. Det är möjligt att man förbättrat någon obetydlig del i produktens livscykel, som man lyfter upp i marknadsföringen, men att förse en mjölkburk med en plasthinna gjord på säd är en energikrävande och dyr process som inte gör mjölkburken till en bioprodukt!

Margaretha Wildtgrube

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s