Månadsträff 14.12 med Olav Melin

Amos Anderson – en annorlunda mecenat

Det blev ingen julglögg i år, men det blev ett trevligt digitalt möte inte minst för att vi, medlemmar i föreningen Kvinnliga Akademiker i Helsingfors, fick lyssna på författaren Olav S Melins föredrag om  Amos Anderson. Presentationen handlade om en person som majoriteten av de 21 deltagarna hade hört om och hade en åsikt om – del flesta av oss fanns till när han dog som 83 åring 1961. Det har skrivits flera böcker om Amos Anderson, det har också gjorts pamfletter och teaterstycken som försökt förklara och bortförklara hans framgångar och det är inte så märkligt, inleder Olav S Melin och visar upp boken ” Den ensamme mecenaten Amos Anderson (1878-1961)”. Anderson är känd som en framgångsrik tidningsman och företagsledare. Han var en frikostig mecenat, som främjade medeltida forskning, konst, litteratur, musik, utbildning, andligt och socialt arbete. Men han var också omstridd. Han var inte den enda mecenaten under Finlands första årtionden, men han skilde sig från andra mecenater och inte bara av den orsaken att han ”förblev burgen”. Jag har kommit till fyra bidragande faktorer, som förklarar skillnaderna, säger Melin, som nu skrivit en bok där han presenterar de här faktorerna, så som han ser dem.

Mobbning av en lantis. Så här drastiskt uttrycker sig inte Olav S Melin, men de upprörda kommentarerna efter föredraget visar att många av de 21 damerna uttryckte sin förtrytelse över hur en generation de vuxit upp med kunde bära sig så övermodigt åt mot en människa som lyckades väl men som inte kom från de ”rätta kretsarna” utan bar på den graverande omständigheten att han var ”bondson från Kimito”. Den första faktorn som bidrog till att Anderson skiljer sig från andra mecenater ligger just i detta mindervärdeskomplex, menar Melin. Han kom aldrig ifrån känslan av att uppfattas som småkusinen från landet. Det var kanske det, att han skapade sin förmögenhet med lånade pengar och skickliga placeringar och inte med ärvda, som gjorde att många inte gillade hans spekulationsaffärer. Medarbetarna på hans egen tidning Mercator ansåg att ”börspelandet var en triumf för hänsynslösheten”! Och han drog sig inte för att göra sig synlig. Ralf Friberg sammanfattade fyndigt, menar Melin, skillnaden mellan en finansiell uppkomling och finessen hos den, som företräder nedärvt kapital, i en jämförelse med släkten Wallenberg och det unika engångsfenomenet Amos Anderson. I Nya Argus, så sent som 2013, skriver Friberg att Wallenbergs paroll var ”Esse non videre”, men att det förhöll sig annorlunda med Anderson! ”Finansiell uppkomling” kostade president Ståhlberg på sig att konstatera! Anderson ansträngde sig för att duga som människa. Han finansierade, hjälpte, donerade och räddade och räddar fortfarande månget initiativ – en välgörenhetsverksamhet som han kanske inte hade utvecklat om han hade haft en stor och vördad släkt med yviga vanor att försörja. Han kom att under hela sitt liv känna empati och förståelse för dem som kom från knapra förhållanden och fick lov att fungera i otacksamma miljöer som t.ex. president Kyösti Kallio, som vann hans förståelse. Presidenten trivdes inte i Helsingfors – han ville bo på landet. Anderson köpte villa Ekudden en bit utanför centrum och donerade den till staten som presidentbostad. Kallio hann aldrig flytta in i huset, Gustaf Mannerheim bodde flyktigt här, men Ekudden blev känd som president Urho Kekkonens hem.

Ingen akademisk examen.
Den andra faktorn som gjorde Amos Anderson till en annorlunda mecenat var att han – i stil med Steve Jobs – inte hade någon akademisk examen. När man lyssnar på Melin får man intrycket att detta förstärkte Andersons mindervärdeskomplex och samtidigt retade den akademiska världen, som fick lov att inse att en magisterexamen inte nödvändigtvis garanterade att man blev en god talare, skribent, affärsman eller fick förmågan att skapa och ta till sig kultur i olika former. Andersons konstsamlingar ansågs t.ex. inte bygga på någon konstkunskap och därför har konst han älskade och satte värde på satts än på vinden i Söderlångvik, i HBL:s källare än hängts upp på väggen i något kommunkansli, berättar Melin. Anderson värdesatte utbildning och ville att de begåvade skulle få chansen att utbilda sig. Därför kom lantbruksskolor, hushållsskolor och andra läroinrättningar i åtanke när det gällde hans stöd. Den största mottagaren blev Åbo Akademi i vars arbete han också i övrigt engagerade sig och belönades med en fil. doktors hc titel, som han satte enormt värde på. Han finansierade under sju år en professur i historia och i fem år stod han för kostnaderna för en professur i nordisk kulturhistoria och folklivsforskning, områden som han själv var både inläst på och intresserad av. Efter att han fått doktorshatten använda han sig alltid av denna titel, bergsrådstiteln kom i andra hand.

Mystiker
Den tredje faktorn som påverkade Amos Andersons utveckling till den mecenat och omstridda person han blev var hans intresse för religion och medeltida mystik och kyrkomusik. Denna religiösa ådra pulserande i honom antagligen från tidig barndom. Melin berättar att han lät inrama sitt konfirmationsintyg och placerade det vid sin säng i Söder Långvik. Att placera detta intyg så synligt kan ha varit en lärdom av prosten Fredrik Gabriel Hedberg i Kimito, som förkunnade att sin tro skall man öppet våga stå för. Hedberg var den som också visade honom på djupet i den medeltida mystiken, inte minst brudmystiken, Mariakulten och hos den Heliga Birgitta. Amos Anderson författade och redigerade själv skådespel och dramer där koralmusik och mystik är viktiga ingredienser. En del dramer fann publik förutom i Helsingfors också i Stockholm och Wien.

Från barndomen bar han också med sig fascinationen för gråstenskyrkor. Många har fått bidrag för restaureringar inte minst Kimito kyrka, hans hemkyrka. Men också bland Kimitoborna, som knappast hade haft råd att reparera sin kyrka utan honom, florerade myterna om att Amos såg till att anletsdragen hos Maria i det östra glasfönstret bär hans mamma Alinas drag och en av de vise männens hans egna!

Hans intresse för det medeltida och antika ledde också till inköpet av Villa Lante i Rom, som en del bedömde som ren finansiell spekulation eftersom den italienska lirans värde avsevärt sjönk. Inte desto mindre accepterade många belackare med nöje, hans inbjudan till gratis besök och vistelse på Villa Lante, med sin bedövande vackra utsikt från loggian över Rom. I strikta trosfrågor engagerade sig Anderson inte, men han bedömdes av teologiskt inkomna, som en fara för den lutheranska tron i och med sitt intresse för det katolska. Sakkunniga i teologi uppfattade Anderson som en lutheransk svikare och katolsk sympatisör. Han kom att bli vän med biskop Nathan Söderblom i Sverige och bjöd honom till Finland på besök i Valamo och Kimito, utan att först fråga biskopen, vilket knappast lär ökat hans popularitet bland prästerskapet, som inte gav mycket för Andersons ekumeniska strävanden. Harmligt, eftersom Amos Anderson lyckades fylla Svenska Teatern två kvällar i rad med sitt föredrag om katolicismen. Andersons religiösa övertygelse bidrog till hans åsikt om att den som har förmögenhet också skall dela med sig. Han såg välgörenheten som en del av affärsverksamheten och i tacksamhet över en lyckad affär delade han ut bidrag till behövande. Vetskapen om hans altruistiska livssyn ledde till att han under sin livstid också fick mängder av brev och ansökningar om bidrag för behjärtansvärda ändamål.

Oresonlig och märkvärdig.
En fjärde faktor, som skilde Amos Anderson från den tidens mecenater var att han bedömdes av sin omgivning som en säregen och ovanlig människa. I början av århundradet började uppfattningarna om ärftlighet ta sig olika former och också Amos Andersons ärftliga anlag ifrågasattes och tydligen var han själv också medveten om ärftlighetens betydelse, vilket gjorde honom försiktig i sina livsval. Hans mor led stundom av svårmod, liksom han själv och två av hans bröder dog på mentalsjukhus. Trots framgång och socialt umgänge förblev han ensam – eller möjligen valde han frivilligt ensamheten. Han gifte sig aldrig och hade heller inga barn. Han umgicks med kvinnor, solade sig i deras sällskap och stack inte under stol med att en kvinna som stod honom nära kom att få en boplats invid hans gård i Söderlångvik under hela sin livstid. Denna omständighet har ändå inte förträngt antagandet om att han också hade ett homosexuellt drag och sagesmän har som exempel anfört exkursioner och resor tillsammans med andra män. Melin uttrycker saken så här ”Att Amos hade relationer till andra män intygar personer som på nära håll upplevt honom”.

Ensamheten, den självvalda eller ofrivilliga, som obönhörligt också hör åldrandet till, blev en börda för Amos Anderson. Med åren blev han en alltmer osäker och misstänksam person som inte litade på någon. Den kritik han fick utstå tog han hårt. Ändå kan det relativa utanförskapet inte bara ha upplevts oangenämt eftersom hans förmögenhet kunde få ministrar, presidenter och biskopar att dansa efter hans egen pipa och han såg till att hans celebra publik även offentligt fick tillfälle att visa honom sin aktning.

När dagens tolfte timma är förrunnen. Amos Andersson hade sinne för PR och reklam och ännu idag påminns vi dagligen om hans känsla för vad som har effekt över tid. Den 24.4 1944 skrev han ett brev till Finlands Rundradio, där han ber ” Giv oss en hymn, en psalm från fjärran tider, från domens höga torn vid Auras strand.” Den hymnen är tolvslaget från Åbo Domkyrka, som vi kan höra varenda dag ännu snart 80 år efter att initiativet togs. Och så har vi Hufvudstadsbladets hus vid Mannerheimvägen med sitt kännspaka torn också det ett uttryck för Amos Anderssons i konstnärliga idéer.

Amos Andersson är begraven på Kimito kyrkogård intill kyrkan. Stenen är stor och svart och tar avstånd till andra gravar, vilket beror på att det under minnesstenen finns ett gravrum där hans balsamerad kropp vilar.

Margaretha Wildtgrube

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Månadsträff 17.11.2020 med VML Christine Ek-Kommonen

20201117_222508_resized årsmöte1

20201117_191816_resized årsmöte2

Från rabiata rävar till galna kor

Hur väl temat om virussjukdomar hos djur passade in hösten 2020 hade vi Akkor inte en aning om när vi för snart ett år sedan bad styrelsemedlemmen, veterinären Christine Ek-Kommonen vid något månadsmöte berätta om djur och deras sjukdomar. Vi mindes alla galna ko-sjukan och fågelinfluensan och många hade erfarenheter av att deras husdjur blivit sjuka, men vi hade inte hört talas om Covid 19 och ännu mindre om koronasmittade minkar och nya fågelinfluensavågor. Den här kvällen i november hade bara en handfull Akkor, enligt restriktionerna för smittspridning, samlats till årsmöte i Gullkronan, men 19 medlemmar satt vid sina datorer med öronen på helspänn.

”I trettiofem år har jag diagnostiserat och bekämpat djursjukdomar” inledde Christine Ek-Kommonen sitt föredrag ”först på det som hette Statens veterinärmedicinska anstalt nu Livmedelsverket”. I sitt föredrag idag skulle hon koncentrera sig på tre smittosamma och allvarliga djursjukdomar nämligen Galna kosjukan, Valpsjuka och Rabies.

Alla tre sjukdomarna var bekanta och med en rysning påmindes vi om masslakten av kor och höns och massmediernas bilder av dansande vingliga kor och blodiga fåglar dök upp på våra näthinnor.

Christine Ek- Kommonen berättar:

Galna kosjukan

Galna kosjukan observerades på 1980-talet, som ett nytt syndrom hos nöt i Storbritannien. Man började iaktta ett förändrat beteende hos djuren, de fick uppenbara balanssvårigheter, de blev aggressiva och nervösa och blev ljud- och ljuskänsliga. Man kunde snart härleda sjukdomen till en tidigare okänd form av infektion som var följden av ett felveckat prionprotein. Stanley Pruisner fick Nobelpriset i medicin 1997 för det arbete han gjort för att förklara uppkomsten av BSE-sjukdomen både hos nöt och dess motsvarighet hos människan. Det var Pruisner som präglade begreppet prion. Prionproteiner förekommer i djurceller och när en avvikande prion förökar sig i cellen leder det till anhopningar som förhindrar nervcellernas normala funktion och till slut dör cellen. Diagnosen ställs med hjälp av ett BSE-test som identifierar prion i det döda djurets hjärnvävnad.

Fyra miljoner nöt slaktades – varför?

Åren 1992-993 bekräftades 100 000 fall av BSE i Britannien och 180. 000 djur var smittade. Man stod öga mot öga med en vilt rasande epidemi. Intensiva satsningar gjordes för att komma epidemin på spåret och till slut stod den fruktansvärda sanningen klar. Man hade matat djuren med animaliskt foder – man hade gjort sina djur till kannibaler.

Skräcken för att sjukdomen skulle sprida sig till människor var stor och helt befogad. Djurexperiment visade att BSE-sjuka djur via föda kunde smitta människor och förorsaka en variant av Creutzfeldt-Jacobs (v CJD) sjukdom.  Den här sjukdomen är också en prionsjukdom men dessbättre relativt sällsynt. Under perioden 1996 – 2013 hade man påträffat 229 fall i 11 olika länder och av dem var 177 i Britannien. Ett enda fall har konstaterats i Finland. Folk vågade inte äta nötkött och konsumtionen gick ner.

Utbrottet ledde till implementering av EU- lagstiftningen och aktiv testning av frisk nötboskap som slaktades, laboratorier grundades och apparatur och reagenser skaffades. Notan för testningen 2002 i Finland gick på 10 miljoner €. Idag genomförs ingen regelbunden testning av friska slaktdjur i Finland längre, men det betyder inte att man kunde återgå till det vanliga. Det finns stränga regler för hur riskmaterial skall förstöras och hur djuravfall ska hanteras, man övervakar framställningen av fodret, importen av utländskt benmjöl har förbjudits liksom användningen av inhemskt köttbenmjöl i foder.

Valpsjuka

Valpsjuka förekommer hos hundar men också vilda djur och zoo djur. Sjukan förorsakas av ett virus Canine distemper virus (CDV) som är ett morbillivirus. Smittan sprids både vid direktkontakt och via aerosoler från akut infekterade hundar. Symptomen  kan få uttryck i form av konjunktivitet- en sjukdom i ögats bindvävnad- , feber, anorexi, och symptom från luftvägs och matsmältningsorgan samt centralnervösa symptom som ofrivilliga ryckningar. Vi trodde redan att valpsjukan var utrotad i Finland innan vi på 1990-talet stod inför en ny valpsjukeepidemi. Vi hade ett effektivt vaccin sedan 1950-talet och hundägare var måna om att vaccinera sina hundar. Hundar som importerades till Finland från andra länder än de skandinaviska och Storbritannien skulle hållas i 6 månaders karantän. Senare lindrades kravet till att vid import kunna visa upp ett giltigt intyg på att hunden vaccinerats. Och så kommer vi då till 1990- talet då vi plötsligt får en ny epidemi efter att inte ett enda fall noterats på 16 år . Men hundarna var ju vaccinerade!

Vaccinerade hundar blev sjuka!

Totalt 5000 hundar var angripna. Veterinärerna jobbade på högtryck och i laboratorierna koncentrerade man sig på att kontrollera vaccinernas verkan. Man misstänkte nämligen redan tidigt att de olika vaccinerna fungerade på olika sätt, men samtidigt kunde man konstatera att det inte fanns vaccineringsuppgifter på alla hundar som testades. Det visade sig att vaccinationstäckningen inte var optimal och att den inte räckte till för flockimmunitet och att det populäraste vaccinet inte fungerade som det skulle. Det vaccinet är idag inte längre i bruk. Men man kan undra med vilket ansvar människor som smugglar in gatuhundar från andra länder är utrustade med.

Utbrott av rabies

Rabies är en dödlig sjukdom – en akut inflammation i hjärnan och ryggmärgen. Det här viruset har den högsta dödligheten av allmänna infektionssjukdomarna. Rabies smittar via bett. Blir du biten av ett djur som har rabies har du inte många timmar levnadstid kvar såvida du inte i mycket brådskande ordning får en serie motvaccin. Rabiesvirus förorsakar upp till 75 000 människors död årligen de flesta i Afrika och Asien. Rabies hör till en grupp virus, inalles 18 olika virus, som går under namnet Lyssavirus och reservoaren för virusgruppen antas finnas hos fladdermöss.

I Finland hade vi inte ett enda fall av rabies sedan 1959 fram till 1998 tack vare vaccinationer och andra förebyggande åtgärder. Men det här året – den 8 april 1988 – påvisades rabies hos en hund och en räv i Kymmene. Smittan hade antagligen spridits österifrån via mårdhund. Mårdhunden hör till de invasiva arterna i landet och blev vanlig från 1970-talet. Från april till december detta nämnda år undersöktes 2 195 vilda djur och 820 husdjur från hela landet och vad man fann var 48 positiva mårdhundar, 12 rävar, 2 grävlingar 2 katter 1 hund och 1 tjur. Ansvaret för vaccineringen av hundar hade tidigare varit lagt på hundägaren, men nu blev den obligatorisk i trakterna kring Kymmene älv. Staten betalade. Man rekommenderade också att djurägare frivilligt skulle vaccinera hästar och kor och sina keldjur och så började man kräva vaccinationsintyg på hundar och hästar som ställdes ut och deltog i tävlingar. För att komma åt de vilda djuren spred man vaccinerade beten ute i markerna med målsättningen att utrota rabies. I september 1988 spreds 36 000 beten av 800 frivilliga jägare på en yta av 2 400 km2.

Rabies inte utrotad

I Finland liksom i många andra väst europeiska länder är rabies en utrotad sjukdom frånsett hos fladdermöss. I Finland dog en schweitsisk fladdermusforskare i rabies 1986 av Europan bat Lyssavirus-2 EBLV-2 . Sedan dess fram till 2016 undersöktes inalles 331 fladdermöss och då hittade man samma virus som forskaren dog av hos vattenfladdermöss i Kakskerta i Åbo och i Ingå i varsitt fall . 2017 påvisades Lyssavirus i Leppävirta hos fladdermus – en ny typ av Lyssavirus!

Det fanns oändligt många frågor och reflektioner efter att Christine förklarat ordet fritt. En av orsakerna till att virus sprider sig bland djur och mellan djur och människor har att göra med hur vi människor tagit för oss av livsutrymmet på jorden ansåg flera. Vi talar om att djurpopulationerna är för täta och att djur måste utrotas i människobosättningar för att de sprider olika virus som kan drabba oss människor, men blundar för jordens allra största utmaning – överbefolkningen. Hur rår vi på den?

Vill du läsa mera ? https://www.ruokavirasto.fi/sv/odlare/djurhallning/djurhalsa-och-sjukdomar/djursjukdomar/ och www.sva.se

MW

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Yttrandefriheten i focus – Månadsträff med Susanna Landor

Chefredaktör Susanna Landor har bänkat sig framför sin dator i Hufvudstadsbladets konferensrum. Klockan närmar sig 6 på eftermiddagen och 21 kvinnor har loggat in sig på Akkornas månadsmöte 14.10 som den här gången hålls via Zoom. Vår zoomvärdinna Christina Lindell utbrister förtjust att antalet besökare börjar närma sig det antal som brukar delta på våra möten när de ännu kunde hållas i Majblomman. De tiderna känns nu avlägsna men ack så efterlängtade. Redan senaste vår precis när koronan slog till och regeringen utlyste undantagstillstånd skulle Susanna Landor ha besökt oss i Majblomman och talat om vad yttrandefriheten medför för skyldigheter och rättigheter. Temat är nu ett halvt, annorlunda år senare, lika aktuellt. Några dagar efter vårt zoommöte skulle vi får höra och läsa om den franske läraren som blev halshuggen i en skola i Conflans- Sainte- Honorine utanför Paris när han i sin undervisning talade om yttrandefrihet och visade karikatyrer av Mohammed för sina elever!

Världens mest missförstådda frihet?  

Susanna inledde sitt föredrag med att påminna om att rätten att uttrycka en åsikt kan se ut på många sätt och nämnde som exempel offentliga uttalanden, insändare, demonstrationer och kulturella uttryck i litteratur, konst och musik – ”du kan tatuera en åsikt på din kropp om du så vill”. Var och en av oss har rätt att uttrycka vår åsikt utan att staten blandar sig i så länge uttrycket håller sig inom lag och god sed men, undrar Landor, är yttrandefriheten världens mest missförstådda frihet? Hon svarar på sin egen fråga genom att poängtera att yttrandefriheten är en relation mellan individen och staten. Man skall som medborgare alltså inte behöva gå omkring och vara rädd för att drabbas av censur eller repressalier om man vill yttra sig. Yttrandefriheten är en av grundpelarna i en fungerande rättsstat och en mänsklig rättighet, grundmurad i FN- deklarationen, i EU konventionen och i vår egen grundlag, men det betyder inte att yttrandefriheten får användas som ett slagträ för att kränka, såra eller förtala någon. Det betyder att vi måste lära oss och uppfostras till att balansera mellan vad som är rätt att yttra och vad som inte är det. Yttrandefriheten är inte obegränsad, slår hon fast och i många fall avgörs överträdelser i domstol och är då baserade på olika strafflagar – och de är många. Susanna presentera en imponerande lista av lagar som snävar in yttrandefriheten allt från hets mot folkgrupp, anstiftan till brott, grov ärekränkning, spridning av våldsskildring, störande av post och teletrafik osv. Dessutom kan en arbetsgivare begränsa ens yttrandefrihet mot bakgrund av lojalitetsplikten och så styrs yttrandefriheten i masskommunikation dessutom av sina egna regler och lagar.

Varför hymlar ni?

Våra läsare undrar ibland varför vi inte skriver ut ordentligt vilka de inblandade och de skyldiga är. Varför skriver ni om ”47- åringen” när alla vet vem det handlar om? Varför mörkar ni problemen som beror på stora mängder invandrare som bor här? Jo, säger Landor, för att seriösa medier håller sig till strikta regler som tar fasta på att allt som är offentligt nödvändigtvis inte ska publiceras med målsättningen att begränsa och arbeta mot hat, hot och lögner. Mediabranschen håller sig dessutom med ett självregleringssystem som gör det lättare för alla som anser att det skett övertramp i medierna – det vill säga Opinionsnämnden för massmedier – ”vakthundarnas vakthund” och den undviker medierna att utsätta sig för.

Sant, relevant och intressant

Men återhållsamhet när det gäller information håller inget kommersiellt medieföretag på fötter. Landor framhåller att principen för seriösa massmedier är att lyfta upp och publicera sådant som är sant, relevant och intressant, men sticker inte heller under stol med att de kommersiella medierna får kämpa hårt för att överleva och behöver visa framfötterna, tolkar vi. Och så har vi de sociala medierna fortsätter hon, de kan ses både som en förbannelse och en välsignelse för yttrande friheten. Vi håller säkert alla med om att sociala medier är en snabb kanal för kommunikation, information och socialt umgänge men ”some” har också gjort det möjligt att snabbt och effektivt sprida rykten och felaktig information som kan leda till hot och trakasserier. Dessutom har vi ”trollfabriker” som kan lamslå vitala samhällsfunktioner och påverka hela samhällen, snabbt och behändigt. Sociala medier har gjort oss alla till publicister, vilket innebär att vi då också bär ett juridiskt ansvar för det vi publicerar på Facebook, Twitter, INSTAgram och Tik Tok och här kommer skillnaden mellan sociala medier och seriösa medieföretag in. HBL har ingen skyldighet att publicera enskilda personers debattinlägg eller kommentarer i sina kanaler. Vi har rätt att moderera, det vill säga ta bort kommentarer och inlägg som strider mot våra regler. I slutändan finns det dessutom en namngiven person som bär det yttersta ansvaret för vad som sägs och skrivs i det egna mediet – en ansvarig redaktör eller ansvarig utgivare! I sociala medier är du din egen ansvariga utgivare med allt det för med dig.

Susanna Landor avslutar sitt föredrag med ett citat (Evelyn Beatrica Hall/ Voltair)” Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem” .

Och nu är ordet fritt förklarar hon och ler välkomnande med Brunbergs paradistavla som bakgrund.

Akkorna ställer svåra frågor och zoom-tiden vi har till vårt förfogande räcker inte till för att bena ut dem alla. Hur är det med offentlighetsprincipen och skyddandet av källor? Hur granskar ni att ”tipsarna” inte har ont uppsåt och hur undviker ni att inte bli arbetshandskar – ” nyttiga idioter”, som Landor själv sedan uttryckte saken , för ”tipsare ”som lobbyingföretag och smarta kommunikationsbolag?

För att hantera de här frågorna krävs regelverk och en beredskap bland journalister att hålla huvudet kallt och använda sitt omdöme och att lära sig se helheter och mönster och därefter bedöma informationens relevans, sammanfattar Landor. Som samhällsmedborgare har vi rätt till information om vad som händer i samhället samtidigt som vi har rätt till källskydd om vi vill påtala missförhållanden i samhället. En journalist skall ta till sig information men också kolla källorna och bereda ”motparten” möjlighet att uttala sig.

Akkornas ordförande Marianne Lindberg tackade Susanna Landor för hennes intressanta och informativa föredrag, på allas våra vägnar med att överräcka ett kvinnoyrke via Kyrkans u-landsfond.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Inställda program

På grund av coronaviruset är följande program inställda:

17.3 progamafton med Susanna Landor

19.3 Litteraturcirkeln

14.4 Aspasia

Vi återkommer om övriga april månads program närmare tidpunkten, då vi vet mera om coronavirusets spridning.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Programafton 20.2.2020 med Sue Cedercreutz-Suhonen

IMG_20200220_180447

Sue Cedercreutz-Suhonen

Helena Schjerfbecks liv, konst och modeller

Det är mitten av februari 2020, stormen river och sliter i klädplaggen och regnet kommer i skurar. Det är sportlovsvecka, gräsmattorna är gröna och de första flyttfåglarna har kommit! Medlemmar i föreningen Kvinnliga Akademikers i Helsingfors samlas i Majblomman för att höra Sue Cedercreutz – Suhonen tala om Helene Schjerfbeck. ”Inga stormar håller mig borta om det är möjligt att få höra en så sakkunnig person tala om en så berömd konstnär” konstaterar en Akka och hänger ytterkläderna i tamburen. Flera stolar måste bäras in i Standertskjölds salen, för det är uppenbart att många har tänkt på samma sätt.

Sue Cedercreutz – Suhonen är konstvetare. Sue har fungerat som chefsguide på Villa Gyllenberg. Hon har varit medskribent i flera böcker om Helene Schjerfbeck och hon har hållit föredrag här hemma och utomlands och hon är känd som en gudabenådad berättare.

Föredraget är indelat i två avsnitt. Först berättar Sue om Schjerfbecks liv och sedan lite om modellerna, men fokus är genomgående på målningarna, i det här fallet personmålningarna. Schjerfbeck målade sällan porträtt, men modell måste hon ha som inspirerade henne i hennes skapande av konstverk. Den färdiga målningen visade hon aldrig eller sällan för modellen.

Modelldetektiv
Sue såg en utställning i Hyvinge 2002 där dåvarande intendenten för Hyvinge stadsmuseum Lea Bergström hade ställt ut foton på modeller och målningar som de poserat för. Det inspirerade Sue att försöka hitta modellerna bakom de målningar av Schjerfbeck som fanns i Villa Gyllenbergs samling. Schjerfbeck själv har lämnat fina ledtrådar efter sig. Efterforskningarna blev ett helt äventyr som ledde till boken Helene Schjerfbeck -– Modeller (2003) som Sue skrev tillsammans Lea Bergström.

Det finns mycket att berätta
Det finns så mycket att berätta on Helenes konst och om hennes modeller säger Sue, så inför det här föredraget har hon gjort som Oscar Wilde ” I spent all morning taking out a comma and all afternoon putting it back in again”. Sue försökte förkorta föredraget genom att avlägsna bilder från sin PowerPoint, men ångrade sig och satt dem tillbaka för hon ansåg dem så viktiga.

Helene var en produktiv konstnär, som experimenterade med sitt konstnärliga uttryck och så fick hon leva ett långt liv. Hon har gjort teckningar, designat textilier, akvareller, gouacher, oljemålningar – sammanlagt uppskattar man att hon målat kring tusen verk. Helene hörde till de konstnärer som blev känd under sitt liv och hon kunde leva på sin konst. Det har skrivits många böcker om henne, det har hållits många utställningar och nu senast har vi fått filmen Helene, som väckt mycket känslor. Vi kan prata om den också säger Cedercreutz, men efter att jag pratat färdigt – för annars kommer vi inte hem ikväll!
Under föredraget får man inblick i Helene Schjerfbecks liv samt får höra om de målningar som godkändes av juryn att ställas ut på Parissalongen samt andra viktiga målningar.

Missförstådd?
Helene Schjerfbeck var endast 11 år gammal då hon antogs som elev vid Konstföreningens ritskola. De övriga kvinnliga och manliga eleverna var flera år äldre och kunde efter avslutade studier ta sig ut i världen för att studera vidare. Det kunde inte Helene. Fadern hade dött 1876 och hennes mor Olga såg inga möjligheter att bekosta någon utlandsvistelse.

Helene började måla i det sena 1800-talets realistiska stil med manliga, historiska motiv, men ganska snart började hon minska på detaljerna i sina målningar i naturalismens anda och gick in för en avskalad modernistisk stil som blev hennes egen. Den utvecklingen kommer tydligt fram i de självporträtt hon gjorde.

Sue presenterar i början av föredraget en känd historisk målning av Helene Schjerfbeck Sårad krigare (1879). Helen var då bara 17 år gammal när verket presenterades. Hon var dyster och frustrerad över att inte kunna resa med sina studiekamrater till Paris och man antar att det är den känsla hon ger uttryck för i den här målningen. Avmattad och blek ligger krigaren döende kvar i snön lutad mot en björk. Solen går ner och man kan se konturerna av bortmarscherande soldatkamrater. Den här målningen och sju andra historiska pennteckningar förändrade Helenes liv. De gav henne Kejserliga Senatens resestipendium och hon fick fara till det hett åtrådda Paris för att studera.

Hennes naturalism och breda penselföring togs inte odelat väl emot av kritikerna här hemma. Som exempel nämner Sue Cedercreutz målningen Gosse matar sin lilla syster (1881). Vi ser en målning där en liten pojke håller i en anspråkslös matskål och varsamt räcker fram skeden mot den lilla flickans mun. Hon har tillitsfullt placerat sin hand på hans knä. Rummet är skumt och inredningen kan bara anas men det lyser om det två barnen, som enligt kritikerna i Helsingfors var fula och tavlan i övrigt vulgär eftersom den framställde fattiga barns enkla matstunder.

Vi stannar också upp vid Helen Schjerfbecks kanske mest betydelsefulla målning både för henne själv och publiken nämligen Konvalescenten. Det är en målning som anses berätta om Helenes egna upplevelser och känslor. Helene föddes 1862 i Helsingfors och fick växa upp under små omständigheter. Helene var bara fyra år när hon föll hon i en trappa och skadade höften så illa att hon fick men för livet! Familjen hade inte råd med läkare och flickans höft fick självläka. Under konvalescentåret gav pappan henne pennor och papper och Helene fick rita. Det visade sig att hon blev en skicklig iakttagare och hon utvecklade snabbt en beundransvärd skicklighet. Målningen Konvalescenten målade Helene i Cornwall, S:t Ives, dit hon reste 1887. På målningen ser vi en liten flicka med håret spretande åt alla håll, sittande i en stor korgstol inlindad i ett vitt lakan. Ljust faller in över flickans ansikte och i handen håller hon en kvist med gröna knoppar. Den här målningen har man velat ge många tolkningar. En del forskare vill se målningen som ett sorgearbete efter den uppslagna förlovningen ett par år tidigare, medan andra igen ser målningen som en skildring av de dramatiska barndomsåren och som en tavla om hopp och framtidstro. Verket ställdes ut på Parissalongen under namnet Den första grönskan. Schjerfbeck fick dessutom en bronsmedalj för målningen, på världsutställningen i Paris 1889. Där prisades den, men här hemma ansåg man att motivet var för naturalistiskt och modernt. Verket köptes ändå till Ateneums samlingar.

Bränn breven!
Schjerfbeck älskade Frankrike och det var också här hon träffade den för oss okända mannen som hon förlovade sig med 1883 och som senare brevledes slog upp förlovningen. Man antar att han befarade att Helene bar på den fruktade sjukdomen tuberkulos och att hennes höftskada i själva verket var en följdsjukdom. Den uppslagna förlovningen tog henne hårt och hon bad sina vänner att aldrig någonsin nämna mannens namn och att de skulle bränna alla brev där han omnämns. Ingen vet i dag med säkerhet vem han var och det är inte heller viktigt att veta, menar Sue. Själv konstaterar Helene senare att det kanske var bra att förlovningen slogs upp så slapp hon hemmafruns förpliktelser. Istället fick hon nu ägna sig åt sitt måleri.

Helen gifte sig aldrig, men senare i livet träffar hon den unge forstmästaren Einar Reuter och förälskar sig i honom. Han är 19 år yngre och en stor beundrare av hennes konst. Einar kanske aldrig begrep Helenes känslor för honom, han upplevde henne som sin bästa vän. Han förlovar sig med en annan kvinna, men den här gången orkar Helene inte med besvikelsen utan tas in på sjukhus för några månader. Trots den obesvarade förälskelsen förmår Helene bygga vidare på deras vänskap och de höll regelbundet kontakt per brev. Einar skrev en biografi om Helene efter hennes död.

Efter studieresorna bodde Helene i Helsingfors och arbetade mellan åren 1892–1902 som lärare vid Konstföreningens ritskola. Nationalromantiken blommade kring sekelskiftet men hon intresserade sig inte för fosterländska motiv, utan modellens ansikte blev hennes största inspirationskälla. Schjerfbeck ansågs också 19ör franskinfluerad i sin undervisning. Hon tar avsked från skolan 1902 och flyttar till Hyvinge med sin mor. Det är tyst runt Helene ända tills konsthandlaren Gösta Stenman dyker upp hos henne i Hyvinge och köper upp så gott som allt hon skapat. Han ordnar en separatutställning i sin konstsalong 1917 Hennes 1800-talskonst intresserar publiken, men hennes modernism känns ännu främmande.

Grevinnan Marina de Heyden
Sue Cedercreutz avslutar sitt föredrag med den dramatiska berättelsen om hur hon identifierade målningen Emigranten som ett porträtt av grevinnan Marina de Heyden. Efter upptäckten presenterades målningen och historien om Marina de Heydens liv i en stor artikel på Helsingin Sanomats kultursida.

I korthet går den dramatiska historien ut på att den unga, vackra Marina de Heyden gör debut vid 18-årsålder. På balerna blir hon uppvaktad av greve Arvid Manteuffel – en stilig löjtnant vid kejsarinnans Maria Fjodorovnas kavalleriregemente. Han friar till den unga skönheten som svarar ja. Om kvällarna är hon medlem av ett litet exklusivt teatersällskap, som grundats av furst Nikolaj Yusupov . Han var son till Rysslands förmögnaste kvinna, furstinnan Zinaida Yusupov. De unga förälskar sig i varandra och fursten ber Marina slå upp förlovningen, men det går inte. Bröllopsdatum är fastslaget och bröllopsgåvorna strömmar redan in. En olyckligt Marina gifter sig och reser till Paris på bröllopsresa. Dit kommer också fursten. Det hela utmynnar i att greven utmanar fursten i duell. Marina väntar otåligt på sin furste i Juustila, von Heydens sommarresidens. Men fursten anländer inte på utsatt dag den 23 juni 1908 utan istället får hon ett brev från fadern med meddelandet att hennes man greven, skjutit ihjäl fursten. Det blev en skandal utan like och Marina levde många år i landsflykt i Mellaneuropa. På den vägen tillbringade hon första gången en tid i Hyvinge. Efter det levde hon under många år i Europa, främst i Paris, tills skandalen småningom ebbade ut men aldrig glömdes. Våren 1916 gifte Marina om sig med kavallerikaptenen Mihail Tsitsagov. Efter revolutionen 1917 kom Marina först ensam som flykting från Sankt Petersburg till Hyvinge sanatorium för att senare 1918 efterföljas av sin man. Under våren 1918 målade Schjerfbecks hennes porträtt, som grevinnan dock aldrig löste in. Sue tror att det berodde på att målningen är så förenklad att t.ex. Marina de Heydens vackra tvåradiga pärlhalsband bara är två breda, vita penseldrag på målningen. Helene Schjerfbeck visste att porträttet är hennes, ifall det inte avhämtas inom två år. Senare sålde hon det under namnet Emigranten. Det var då det gick upp för Sue att Emigranten och Marina de Heydens porträtt var en och samma målning .

Den kanske största utmärkelsen Helene Schjerfbeck fick var 1942, året då hon fyllde 80 år. Hon blev vald till medlem av utländsk klass i Akademien för de fria konsterna (Stockholms konstakademi). Hon var den första kvinnan i medlemsförteckningen och hennes namn nämns direkt efter Pablo Picassos. Helene levde de sista åren av sitt liv i Sverige där hon dog 1946 på Saltsjöbadens Badhotell.
MW

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Besök på bankmuseet 5.2.2020

Besök på Bankmuseet 4.2.2020

Dryga dussinet Akkor besökte bankmuseet på f.d. Föreningsbankens huvudkontor på Alexandersgatan i Helsingfors. Som guide fungerade Tua Mylius. I museet fanns bankinredningar från olika tidsperioder, några konstverk, affischer och gamla föremål. Ett intressant föremål var en av de första sparbössorna (se bild). Man betalade för sparbössan men å andra sidan fungerade den så, att en banktjänsteman kom hem och tömde sparbössan. En annan intressant information var att Föreningsbankens första kvinnliga bankdirektör utnämndes i Kemijärvi redan år 1911.

Presentationen avslutades med gamla TV-reklamer speciellt från 1960- och 1970-talet. Många kände igen reklamerna, en del var roliga, andra lustiga och via reklamerna insåg man hur tiderna förändrats.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Programafton 29.1.2020 med Karmela Bélinki

Karmela Bélinki presenterade den självständiga mellanstatliga organisationen Europarådet på föreningens möte i Majblomman. OBS! Europarådet blandas lätt ihop med Europeiska rådet, som är ett EU-organ.

Europarådet, som är Europas äldsta och mest omfattande politiska samarbetsorganisation, grundades i London 1949 i efterdyningarna av andra världskriget. Den har 47 medlemmar. På agendan står arbete för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsutveckling. I och med att Storbritannien lämnar EU kan man vänta sig att landet ökar sin aktivitet i Europarådet. Finland var ordförande under perioden 2018-2019.

Karmela hade själv varit NGO(non-governmental organisation)-delegat och sakkunnig i Europarådet under 15 år  och hade bl.a. deltagit i utarbetandet av olika kommittérapporter. Hon beklagade att medierna inte informerar om rådets utmärkta rapporter som bl.a. behandlar många frågor som är viktiga för kvinnor. Under den livliga diskussionen föreslogs att föreningen ska föreslå för förbundet att förbundet genom olika åtgärder underlättar för potentiellt intresserade journalister att hitta relevanta rapporter.
Närmare uppgifter om Europa rådet finns här.

 

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Programafton 28.11 med Mariann Holmberg

Vårt avfall – problem eller resurs?

Varenda Akka, som bänkade sig i Majblommans bibliotek den här eländigt mörka och regniga novemberkvällen, vill bidra till att klimatmålen, som ställts upp kan förverkligas. Vi vill alla välja ekologiskt, hållbart, klimatsmart, grönt, utsläppsfritt och förnybart, men hur vet vi att marknadsföringen håller vad den lovar? Det riktigt stora frågorna är det dessutom svårt att förhålla sig till – vad är bättre att välja – försurning eller växthusgaser? Och hur håller resonemanget om att vi kan hålla hjulen rullande bara genom att skapa ökade möjligheter för alla att konsumera mera, när vi samtidigt entydigt kommit underfund med att det enda som kan rädda miljön är minskad konsumtion?

Livscykelanalys

Vi inbjöd kemisten Mariann Holmberg för att tillsammans med henne reda ut frågor speciellt kring vårt avfall. Hon har varit lärare vid YH Arcadas ingenjörsutbildning och leder kurser och håller föredrag om cirkulär ekonomi. ”Vi är vana att se vårt avfall som ett enda stort problem, men faktum är att avfallet också är en resurs” inleder Mariann ” men det gäller att hålla reda på en produkts hela livscykel – att göra en livscykelanalys- LCA ”. Det är en metod man använder för att analysera en produkts miljöpåverkan under hela processen från att man utvinner råvaran till återanvändning eller förvaring. ”Är papperspåsen miljövänligare än plastpåsen – vad tro ni?” undrar hon. ”Beaktar man påsarnas hela livscykel är det plastpåsar vi skall använda” svarar hon till mångas överraskning. Papperspåsen, som känns så ekologisk i våra händer och som bara försvinner! Men snabbt kommer vi underfund med att det gör skogen också, medan plastpåsen kan användas som råmaterial om och om igen. Allt flera produkter utsätts nu för denna LCA- mätmetod och till exempel de svanmärkta produkterna har alla analyserats på det här sättet, berättar hon.

De sju kärlen

Många husbolag har idag utrustat sina fastigheter med sopkärl och invånarna uppmanas att sortera. Kärlen handlar om glas, metall, papper, kartong, plast, bioavfall och blandavfall – detta avfall kan vi konsumenter handskas med på egenhand. Resten är problemavfall och lämnas direkt för industriell sortering och återanvändning. ”Men nog är anvisningarna dåliga ” framhålls det i publiken. Och därför vill Mariann att vi går igenom kärl för kärl.

Dricksglas är inte glasavfall!

Vi är duktiga i Finland på att ta tillvara glas. Glas från hela landet transporters till Tolkis i Borgå, varifrån det skeppas vidare till Holland eller England för att återvinnas och bli återanvändningsbart för nya flaskor, förpackningar och glasull. Men allt glas är inte lämpligt för glasavfallskärlen, påminner Mariann. När man upphettar glaset blir smältpunkterna olika beroende på vilka ämnen glaset innehåller. Kristallglas innehåller för mycket bly, och fönsterglas för mycket aluminium – inte heller speglar skall kastas i glascontainern utan i kärlet för blandavfall, precis som keramikföremål.

All metall duger!

Varor av metall är de minst komplicerade att hantera och duger till återanvändning upp till 80 gånger. I metallcontainern kan man slänga emaljerade kärl, aluminiumkastruller och teflonstekpannor. Speciellt värdefullt är det att ta till vara aluminiumet. Mariann citerar Timo Hirn, tidigare forskare vid VTT, som sagt att det inte finns så små bitar aluminium att det inte är lönt att ta vara på dem – det är därför vi ska sätta metallocken på jougurtburkarna bland metallavfallet.

Kartong är inte papper!

Det behövs mycket kartong och i takt med att näthandeln ökar behövs ännu mera kartong. Nästan all kartong kan återanvändas, till nya kartonger och av returpappret tillverkas mjukpapper som WC- och toalettpapper. När cellulosafibrerna blivit tillräckligt trötta kan man ännu göra äggkartonger av massan. I Finland har vi just nu brist på returpapper och för att spara skogarna importerar vi returpapper från Polen och Tyskland. Tidningspapper sätter vi förstås i kärlet för papper dit den bruna papperspåsen inte hör!

Blandavfall bättre än sitt rykte

I vår region producerar vi ca 300 kg blandavfall per person och år! Det är en enorm mängd och de flesta känner sig skamsna över att det ändå blir så mycket avfall kvar, trots att vi sorterat bort papper, kartong, glas, metall, plast och bioavfall. Men blandavfallet kan i allt högre grad återanvändas och det är definitivt bättre att bränna det egna avfallet än att använda stenkol. ”Än gaserna och röken då? ”undrar vi. ” Idag kan man rena gaserna från nästan alla miljöfarliga ämnen förutom koldioxiden” berättar Mariann. Utmaningen är att vi inte har tillräckligt med förbränningsverk. I Egentliga Finland har man inget alls för tillfället men man håller på och bygger ett i Salo, så nu skeppas blandavfallet därifrån med Viking och Silja till Sverige där man kan ta hand om det i ett förbränningsverk, söder om Stockholm. Här i vår region hanteras blandavfall liksom bioavfall i Käringmossen och många kommer att tänka på skränande måsar, som cirkulerar över öppna, stinkande avfallshögar, men sådana finns inte längre. ”En stor del av avfallet i Käringmossen finns i slutna betongceller”, säger Mariann. Bioavfallet hanteras via rötning och transporteras till Finnå där det blir biogas eller komposteras och återanvänds som trädgårdsmylla. Det slam som komposteras från vattenreningsverket i Viksbacka används däremot bara för blommor och gräsmattor.

Den komplicerade plasten

Plast är ett bra material och finns i ett hundratal olika kvaliteter och kan i regel återvinnas. Det är 70 % billigare att återanvända plast än att använda råolja. Plastavfall som bränns kan användas som energiråvara, medan bioplasten, som är framställd av förnybara råvaror i princip kan komposteras. Det satsas mycket på forskning kring återanvändning av plast, men dessvärre är de nya processerna tillsvidare dyra och kräver stora anläggningar. De anläggningarna saknar vi i Finland tillsvidare och därför exporteras en del plastavfall till Nederländerna för vidare hantering. När man återanvänder plast är det viktigt att basmaterialet är homogent. Lika litet som det går att göra kaksmet på skagenröra, makaronilåda och ärtsoppa går det att koka samman olika plastföreningar. Det är därför man förser plastföremål med en kod t.ex. PET. Det finns 7 olika koder att välja mellan och det är minsann inte alltid ”det sunda förnuftet” leder en rätt. Plastfickor och plastmappar ska inte sättas i uppsamlingskärlet för plast – inte heller skyddsglasögon, styrox, kaffepaket, konstläder, duschkranar, vattenslangar eller svart plastemballage. De sliddriga påsarna vi packar frukt och grönsaker i är inte komposterbara utan skall sättas i kärlet för blandavfall. Den plast vi sätter i avfallskärlet för plast, sorteras maskinellt i Riihimäki, där den smälts ner till granulat som kan användas till nya plastprodukter. Det som inte duger körs tillbaka till Vanda där det bränns.

Gröntvätt !

De flesta människor tar miljöhoten på allvar och vill vara goda miljövänliga konsumenter. Dessvärre missbrukas denna välvilja i kommersiellt syfte. Det finns företag som framställer sina produkter som mera miljövänliga än vad de i verkligheten är. Det är möjligt att man förbättrat någon obetydlig del i produktens livscykel, som man lyfter upp i marknadsföringen, men att förse en mjölkburk med en plasthinna gjord på säd är en energikrävande och dyr process som inte gör mjölkburken till en bioprodukt!

Margaretha Wildtgrube

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Föreningen fick pris

Föreningen fick förbundets medlemsgärnings pris på förbundets årsmöte den 16 november. Priset fick föreningen för sin språkverksamhet den sk. läxhjälpen på Arbiskurserna  Svenska för invandrare men också för  sitt språkcafe tillsammans med Luckan.  Läs mera här  Arbis, hösten 2019

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Seminariet Omvälvningar i arbetslivet kommer att streamas (direktsänd video)

Det går att se en streaming av seminariet Omvälvningar i arbetslivet på adressen https://youtu.be/Yj_lUv-a2CM.
Streamingen börjar måndagen den 11.11 klockan 17.00.
Det går också bra att se streamingen senare.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar