Besök på bankmuseet 5.2.2020

Besök på Bankmuseet 4.2.2020

Dryga dussinet Akkor besökte bankmuseet på f.d. Föreningsbankens huvudkontor på Alexandersgatan i Helsingfors. Som guide fungerade Tua Mylius. I museet fanns bankinredningar från olika tidsperioder, några konstverk, affischer och gamla föremål. Ett intressant föremål var en av de första sparbössorna (se bild). Man betalade för sparbössan men å andra sidan fungerade den så, att en banktjänsteman kom hem och tömde sparbössan. En annan intressant information var att Föreningsbankens första kvinnliga bankdirektör utnämndes i Kemijärvi redan år 1911.

Presentationen avslutades med gamla TV-reklamer speciellt från 1960- och 1970-talet. Många kände igen reklamerna, en del var roliga, andra lustiga och via reklamerna insåg man hur tiderna förändrats.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Programafton 29.1.2020 med Karmela Bélinki

Karmela Bélinki presenterade den självständiga mellanstatliga organisationen Europarådet på föreningens möte i Majblomman. OBS! Europarådet blandas lätt ihop med Europeiska rådet, som är ett EU-organ.

Europarådet, som är Europas äldsta och mest omfattande politiska samarbetsorganisation, grundades i London 1949 i efterdyningarna av andra världskriget. Den har 47 medlemmar. På agendan står arbete för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatsutveckling. I och med att Storbritannien lämnar EU kan man vänta sig att landet ökar sin aktivitet i Europarådet. Finland var ordförande under perioden 2018-2019.

Karmela hade själv varit NGO(non-governmental organisation)-delegat och sakkunnig i Europarådet under 15 år  och hade bl.a. deltagit i utarbetandet av olika kommittérapporter. Hon beklagade att medierna inte informerar om rådets utmärkta rapporter som bl.a. behandlar många frågor som är viktiga för kvinnor. Under den livliga diskussionen föreslogs att föreningen ska föreslå för förbundet att förbundet genom olika åtgärder underlättar för potentiellt intresserade journalister att hitta relevanta rapporter.
Närmare uppgifter om Europa rådet finns här.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Programafton 28.11 med Mariann Holmberg

Vårt avfall – problem eller resurs?

Varenda Akka, som bänkade sig i Majblommans bibliotek den här eländigt mörka och regniga novemberkvällen, vill bidra till att klimatmålen, som ställts upp kan förverkligas. Vi vill alla välja ekologiskt, hållbart, klimatsmart, grönt, utsläppsfritt och förnybart, men hur vet vi att marknadsföringen håller vad den lovar? Det riktigt stora frågorna är det dessutom svårt att förhålla sig till – vad är bättre att välja – försurning eller växthusgaser? Och hur håller resonemanget om att vi kan hålla hjulen rullande bara genom att skapa ökade möjligheter för alla att konsumera mera, när vi samtidigt entydigt kommit underfund med att det enda som kan rädda miljön är minskad konsumtion?

Livscykelanalys

Vi inbjöd kemisten Mariann Holmberg för att tillsammans med henne reda ut frågor speciellt kring vårt avfall. Hon har varit lärare vid YH Arcadas ingenjörsutbildning och leder kurser och håller föredrag om cirkulär ekonomi. ”Vi är vana att se vårt avfall som ett enda stort problem, men faktum är att avfallet också är en resurs” inleder Mariann ” men det gäller att hålla reda på en produkts hela livscykel – att göra en livscykelanalys- LCA ”. Det är en metod man använder för att analysera en produkts miljöpåverkan under hela processen från att man utvinner råvaran till återanvändning eller förvaring. ”Är papperspåsen miljövänligare än plastpåsen – vad tro ni?” undrar hon. ”Beaktar man påsarnas hela livscykel är det plastpåsar vi skall använda” svarar hon till mångas överraskning. Papperspåsen, som känns så ekologisk i våra händer och som bara försvinner! Men snabbt kommer vi underfund med att det gör skogen också, medan plastpåsen kan användas som råmaterial om och om igen. Allt flera produkter utsätts nu för denna LCA- mätmetod och till exempel de svanmärkta produkterna har alla analyserats på det här sättet, berättar hon.

De sju kärlen

Många husbolag har idag utrustat sina fastigheter med sopkärl och invånarna uppmanas att sortera. Kärlen handlar om glas, metall, papper, kartong, plast, bioavfall och blandavfall – detta avfall kan vi konsumenter handskas med på egenhand. Resten är problemavfall och lämnas direkt för industriell sortering och återanvändning. ”Men nog är anvisningarna dåliga ” framhålls det i publiken. Och därför vill Mariann att vi går igenom kärl för kärl.

Dricksglas är inte glasavfall!

Vi är duktiga i Finland på att ta tillvara glas. Glas från hela landet transporters till Tolkis i Borgå, varifrån det skeppas vidare till Holland eller England för att återvinnas och bli återanvändningsbart för nya flaskor, förpackningar och glasull. Men allt glas är inte lämpligt för glasavfallskärlen, påminner Mariann. När man upphettar glaset blir smältpunkterna olika beroende på vilka ämnen glaset innehåller. Kristallglas innehåller för mycket bly, och fönsterglas för mycket aluminium – inte heller speglar skall kastas i glascontainern utan i kärlet för blandavfall, precis som keramikföremål.

All metall duger!

Varor av metall är de minst komplicerade att hantera och duger till återanvändning upp till 80 gånger. I metallcontainern kan man slänga emaljerade kärl, aluminiumkastruller och teflonstekpannor. Speciellt värdefullt är det att ta till vara aluminiumet. Mariann citerar Timo Hirn, tidigare forskare vid VTT, som sagt att det inte finns så små bitar aluminium att det inte är lönt att ta vara på dem – det är därför vi ska sätta metallocken på jougurtburkarna bland metallavfallet.

Kartong är inte papper!

Det behövs mycket kartong och i takt med att näthandeln ökar behövs ännu mera kartong. Nästan all kartong kan återanvändas, till nya kartonger och av returpappret tillverkas mjukpapper som WC- och toalettpapper. När cellulosafibrerna blivit tillräckligt trötta kan man ännu göra äggkartonger av massan. I Finland har vi just nu brist på returpapper och för att spara skogarna importerar vi returpapper från Polen och Tyskland. Tidningspapper sätter vi förstås i kärlet för papper dit den bruna papperspåsen inte hör!

Blandavfall bättre än sitt rykte

I vår region producerar vi ca 300 kg blandavfall per person och år! Det är en enorm mängd och de flesta känner sig skamsna över att det ändå blir så mycket avfall kvar, trots att vi sorterat bort papper, kartong, glas, metall, plast och bioavfall. Men blandavfallet kan i allt högre grad återanvändas och det är definitivt bättre att bränna det egna avfallet än att använda stenkol. ”Än gaserna och röken då? ”undrar vi. ” Idag kan man rena gaserna från nästan alla miljöfarliga ämnen förutom koldioxiden” berättar Mariann. Utmaningen är att vi inte har tillräckligt med förbränningsverk. I Egentliga Finland har man inget alls för tillfället men man håller på och bygger ett i Salo, så nu skeppas blandavfallet därifrån med Viking och Silja till Sverige där man kan ta hand om det i ett förbränningsverk, söder om Stockholm. Här i vår region hanteras blandavfall liksom bioavfall i Käringmossen och många kommer att tänka på skränande måsar, som cirkulerar över öppna, stinkande avfallshögar, men sådana finns inte längre. ”En stor del av avfallet i Käringmossen finns i slutna betongceller”, säger Mariann. Bioavfallet hanteras via rötning och transporteras till Finnå där det blir biogas eller komposteras och återanvänds som trädgårdsmylla. Det slam som komposteras från vattenreningsverket i Viksbacka används däremot bara för blommor och gräsmattor.

Den komplicerade plasten

Plast är ett bra material och finns i ett hundratal olika kvaliteter och kan i regel återvinnas. Det är 70 % billigare att återanvända plast än att använda råolja. Plastavfall som bränns kan användas som energiråvara, medan bioplasten, som är framställd av förnybara råvaror i princip kan komposteras. Det satsas mycket på forskning kring återanvändning av plast, men dessvärre är de nya processerna tillsvidare dyra och kräver stora anläggningar. De anläggningarna saknar vi i Finland tillsvidare och därför exporteras en del plastavfall till Nederländerna för vidare hantering. När man återanvänder plast är det viktigt att basmaterialet är homogent. Lika litet som det går att göra kaksmet på skagenröra, makaronilåda och ärtsoppa går det att koka samman olika plastföreningar. Det är därför man förser plastföremål med en kod t.ex. PET. Det finns 7 olika koder att välja mellan och det är minsann inte alltid ”det sunda förnuftet” leder en rätt. Plastfickor och plastmappar ska inte sättas i uppsamlingskärlet för plast – inte heller skyddsglasögon, styrox, kaffepaket, konstläder, duschkranar, vattenslangar eller svart plastemballage. De sliddriga påsarna vi packar frukt och grönsaker i är inte komposterbara utan skall sättas i kärlet för blandavfall. Den plast vi sätter i avfallskärlet för plast, sorteras maskinellt i Riihimäki, där den smälts ner till granulat som kan användas till nya plastprodukter. Det som inte duger körs tillbaka till Vanda där det bränns.

Gröntvätt !

De flesta människor tar miljöhoten på allvar och vill vara goda miljövänliga konsumenter. Dessvärre missbrukas denna välvilja i kommersiellt syfte. Det finns företag som framställer sina produkter som mera miljövänliga än vad de i verkligheten är. Det är möjligt att man förbättrat någon obetydlig del i produktens livscykel, som man lyfter upp i marknadsföringen, men att förse en mjölkburk med en plasthinna gjord på säd är en energikrävande och dyr process som inte gör mjölkburken till en bioprodukt!

Margaretha Wildtgrube

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Föreningen fick pris

Föreningen fick förbundets medlemsgärnings pris på förbundets årsmöte den 16 november. Priset fick föreningen för sin språkverksamhet den sk. läxhjälpen på Arbiskurserna  Svenska för invandrare men också för  sitt språkcafe tillsammans med Luckan.  Läs mera här  Arbis, hösten 2019

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Seminariet Omvälvningar i arbetslivet kommer att streamas (direktsänd video)

Det går att se en streaming av seminariet Omvälvningar i arbetslivet på adressen https://youtu.be/Yj_lUv-a2CM.
Streamingen börjar måndagen den 11.11 klockan 17.00.
Det går också bra att se streamingen senare.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kom ihåg att anmäla dig

KAHbild

Seminariet Omvälvningar i arbetslivet
Måndagen 11.11.2019 kl. 16.30 – 19.00 på Informations- och kulturcentret Luckan i Helsingfors, Georgsgatan 27

Förändringarna i arbetslivet idag framhålls ofta som särskilt omvälvande. Faktum är att arbetslivet kontinuerligt omformats och det kan vara klokt att försöka avdramatisera den pågående utvecklingsprocessen som någonting exklusivt och slutgiltigt. Därmed inte sagt att inte förändring och anpassning skulle vara omtumlande på varje arbetsplats och för den enskilda människan. Den tekniska utvecklingen för med sig nya innovationer, som väcker inspiration och framtidstro men också osäkerhet och missmod. Vårt seminarium vill granska datoriseringens, digitaliseringens och robotiseringens andel i den utvecklingsfas vi lever i på arbetsplatserna just nu. Vilka nya krav ställer de på människors kompetenser, motivation, säkerhet, trivsel och hälsa?

Seminariet ingår i Finlands Kvinnliga Akademikers Förbunds (FKAF) och dess lokalföreningars gemensamma serie ”Kvinnliga Akademiker och omvälvningen i arbetslivet” 2018-2019.

Anmälan till seminariet, som är kostnadsfritt för deltagarna, kan göras här. Sista anmälningsdagen är söndagen 3.11.2019. Tryck på länken för närmare information om föredragen.

Kl. 16.30 Mingel och tilltugg

Kl. 17.00 Seminariet öppnas av Marie-Louise Blåfield, ordförande för KAH

  • Med datorisering och  digitalisering mot en ”smart” framtid?
    Ekon.dr Linus Nyman, Svenska Handelshögskolan
  • Roboten som arbetskompis
    Expert på digitalisering och robotik Cristina Andersson,
    Develor Productions Oy
  • Den etiska och empatiska roboten
    Prorektor, ekon.dr Henrika Franck, Yrkeshögskolan Arcada              
  • Omtumlande avslutning 

Programkonferencier är pol.kand. Margaretha Wildtgrube

Mera information: Kvinnliga Akademiker i Helsingfors r.f. (Christina Lindell, christina.lindell(at)kolumbus.fi) eller http://www.kvinnligaakademikerihelsingfors.fi

Finlands Kvinnliga Akademikers Förbund (FKAF) tillhör ett internationellt nätverk för akademiskt utbildade kvinnor, med fokus på att främjar kvinnornas ställning, arbetskarriär och jämställdhet. Kvinnliga Akademiker har rådgivande status i FN:s ECOSOC, i ILO och i UNESCO och har systerorganisationer i över 60 länder. FKAF grundades 1922 och är partipolitiskt obunden. Tilläggsuppgifter: http://www.akateemisetnaiset.fi

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Programafton 23.10.2019 med Lia Markelin: Samepolitiken i Finland

Vi vet på tok för litet!

Samerna utgör en minoritetsbefolkning i Finland, men hur många samer finns det? De flesta man frågar har inte en aning. Det talas om ursprungsbefolkning, men vad begreppet innebär och vad det betyder för till exempel samebefolkningen, råder det lika liten kunskap om. Bläddrar vi i våra gamla skolböcker kan vi se färggranna bilder av festklädda samer och mysiga renar mot vintriga fjäll, men utförligare texter saknas. Okunskapen hindrar inte att många av oss ändå har starka åsikter om hur och till vad nordkalotten, som sedan ett par tusen år befolkats av just samer skall användas. Okunskap bekymrar alltid oss Akkor och många av oss upplevde en brist i vetandet just när det gäller samerna och därför bjöd vi in samevetaren Magmaforskaren Lia Markelin. Hon har doktorerat på ämnet, utgående från en analys om samiska mediernas situation i förhållande till medie- och urfolkspolitiken i Norge, Sverige och Finland. Lia visade sig vara ett mycket gott val och vi gick från mötet med kunskap vi inte hade tidigare. För ett par år sedan gav tankesmedjan Magma ut hennes pamflett Ett folk under hot? Rapporten finns i elektronisk form på nätet.

 

Sameland i fyra länder!

Lia Markelin började sin föreläsning med att visa oss en karta över Sameland, Sápmi. Vi kan se att Sameland täcker nästan hela nordkalotten och alltså finns i fyra olika länder; Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Man räknar med att det totalt finns 80 000 – 100 000 samer, men långt ifrån alla bor i Sameland. Över hälften bor utanför det här området. I Finland räknar vi med att samebefolkningen uppgår till ca. 8 000 – 10 000 personer. Att uppgifterna är så vaga beror på att man i Sverige och Norge inte registrerar invånare enligt etnisk tillhörighet och dessutom på att kriterierna för vem som kan anses vara same anses vara oklara till exempel i Finland. Hos oss har samerna enligt vår grundlagstatus som urfolk sedan 1995, vilket betyder att de har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur och har rätt till sitt hembygdsområde. Det här låter klart och tydligt men så är det inte i praktiken, för när man börjar peta i begreppen märker man att det finns olika åsikter om vad de innebär. Med samernas hembygdsområde menar vi de nordligaste kommunerna i Finland; Utsjoki, Enontekis och Enare kommuner och den nordligaste delen av Sodankylä, men vad handlar det om för språk och vem bestämmer vem som är same eller inte?

Nio språk!

Många av oss som tittat på de samiska nyhetssändningarna på TV och ansträngt oss för att försöka förstå eller åtminstone känna igen ord och uttryck har fått ge upp. Det visar sig att det inte är så konstigt för i Sameland talade man till alldeles nyligen, 10 olika språk. Lia berättar om den påverkan de samiska språken varit utsatta för under årens lopp. Samerna har i alla sina länder varit utsatta för någon mån av assimileringssträvanden och många samer har själva valt att ge upp sitt språk för att ”platsa” bättre i samhället. En del föräldrar valde att inte lära sina barn deras modersmål för att de upplevde att det stigmatiserande och försämrade bilden av dem själva och barnet i det omgivande samhället. Möjligen kan insikten om att barnet ändå behöver lära sig flera språk, än det som talades av några hundra personer ha inverkat på deras beslut? Lia betonar nämligen att det inte finns något gemensamt samiskt språk och att de olika varieteterna skiljer sig så markant från varandra att de inte kan förstås sinsemellan. Nu har vinden vänt och många samer känner stolthet över sitt språk och vill vitalisera det. Precis som i många andra minoritetskulturer söker man inom samekulturen nu personer som behärskar de gamla språken och grundar daghem och skolor där språken lärs ut och praktiseras och man kan också skönja en större välvilja i ”värdnationerna” att göra det möjligt.

 

ILO 169        

Benämningen urfolk kan tolkas på många sätt har det visat sig, men betoningen skall ligga på” folk”, och i juridisk bemärkelse falla tillbaka på folkrätten. Det finns inga klara definitioner på begreppet ”urfolk”, som skulle gälla överallt i världen men till exempel FN:s -system ( och där UN Permanent forum on Indigeous Issuses) är allmänt omfattade. Till de viktigaste dokumenten hör den s.k. ILO-konventionen 169, från 1989, som säger att urfolken har rätt att hålla fast vid sin egen kultur och behålla sina egna näringar och rätten till sina traditionella marker. Den här konventionen har inte ratificerats i Finland ännu. Och varför inte det undrar vi?   Lia Markelin berättar att Sametinget i Finland har arbetat för den här urfolkskonventionen sedan 1990-talet och låter oss förstå, att de som motsätter sig ratificeringen är rädda för att andras rättigheter ska kringskäras och att markerna i Lappland, som idag ägs till 90 % av staten ska gå över i samerna ägo. För samerna är ILO 169 viktigt bland annat för att kunna vara med och besluta om markanvändningen i området; alla samer kanske inte gillar att deras betesmarker korsas av järnvägar och perforeras av gruvdrift! I Norge har ILO ratificerats – det första land i välden förövrigt som gjorde det – kanske som en ursäkt för den assimileringspolitik som fördes i början av 1900-talet? Internationella organ inom FN och Europarådet har upprepade gånger uppmanat Finland att godkänna konventionen men det kan ta tid – samefrågan hör inte till de mest akuta frågorna just nu anses det! Men, avslutar Lia Markelin, mycket gott har ändå hänt under de senaste decennierna gällande de samiska rättigheterna i Finland. Den stora framgången är att rättigheterna godkänns och att man ”bara ” bråkar om tillämpningarna. Flaskhalsen är riksdagen som inte ger vill ge Sametinget den position som lagen medger.

Respektera sametinget!

Sametinget har 21 ledamöter och väljs vart fjärde år av dem som ingår i Sametingets röstlängd. Alla som uppfyller den officiella definitionen på same kan ansöka om att bli upptagen i röstlängden och är därmed också valbar. Man röstas inte in enligt partitillhörighet utan som enskild individ. På nationell nivå koordineras samefrågorna i Justitieministeriet, medan särskilda frågor som undervisningsfrågor, kulturfrågor, jord-och skogs och social-och hälsofrågor kanaliseras till respektive ministerium som då också ansvarar för budgetposterna. Enligt lag skall myndigheterna lyssna på och förhandla med Sametinget, men det har man ofta fuskat med. Man kan tycka vad som helst om de synpunkter Sametinget kommer med men det är respektfullt att lyssna!

 

Margaretha Wildtgrube

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Seminariet 11.11.2019

Detta galleri innehåller 4 bilder.

Galleri | Lämna en kommentar

Anmälning

Du kan anmäla dig till seminariet Omvälvningar i arbetslivet  den 11.11.2019 kl. 16.30 genom att klicka här.

Klicka på inbjudan för att se programmet och på föreläsare för att få mera information om föredragen.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Programafton med Katarina Pettersson 26.9.2019

Den 26 september 2019 möttes akkorna till den första månadsträffen med program. Kvällen blev varierande och intressant. Viceordförande, Kate Runeberg, hälsade välkommen med ett kort info om de kommande höstprogrammen samt de beslut som fattats av styrelsen. Därefter gav Chris Nyström en kort överblick av översättningsfrågan inom förbundet. Till slut gratulerade viceordförande Chris Nyström som fyller jämna år. En present överräcktes och till slut skålade man i ett glas champagne.

 

Politices doktor Katarina Pettersson berättade om sin undersökning ”Att forska i högerpopulistisk diskurs och politisk hatretorik i sociala medier”. Materialet består av politiska bloggar både i Finland och Sverige, framför allt Sannfinländarnas och Sverigedemokraternas skrivelser på nätet. Frågor som ”vi mot dem”, feminism som strider mot ”våra värderingar”, nationalism, skapandet av och användandet av kollektiva minnen och symboler, nostalgins roll, fanns med i materialet. Bloggarna riktar sig direkt till läsaren och använder många visuella medel utan journalistiska mellanhänder.

Hatretoriken utgör ett kapitel för sig. Påhopp på forskare och journalister hör nästan till vardagen, men även tjänstemän och politiker får sin beskärda del. Många väljer att tiga och sluta debattera för att undvika hotelserna.

Diskussionen efteråt var livlig och också bekymrad. Vad kan man göra för att stävja detta fenomen?
Eva Railo

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar